Estetnollorna

Heeej!
Här kommer en liten personlig sammanfattning av det jag upplevde på Peace & Love i helgen.
Jag var bara där fredag-lördag men han ändå se en hel del och lyckades dessutom med bedriften att inte bli varken, solbränd, matförgiftad, full eller totalt nedgrisad. Jag sov inte inte i tält utan i bil vilket jag rekomenderar ifall man vill hålla sig någorlunda fräsch(Jag är ingen campingmänniska). En positiv sak var att jag för första gången besökte en festival i medgång. P&L slog nytt publikrekord iår med fantastiska 42 000 besökare. En annan sak som jag gillade med festivalen var att den var i en stad och inte ute i ingenstans. Ville man spontant dra till ett varuhus så var det bara att promenera en liten bit. Sen kändes det verkligen som att hela staden slöt upp bakom festivalen(Dom flesta försökte även tjäna en hacka på detta). Riktigt trevligt.

Nu tänkte jag skriva lite om banden jag såg. Jag tillhör ju trots allt den utdöende generationen av människor som i första han åker på festival för musiken. Så här är en recension av samtliga uppträdanden jag såg.

FREDAG

(Ingenting)
"Jag åkte till Borlänge och såg Ingenting", var ett litet skämt som jag formulerade under helgen. (Ingenting) är ett band jag tycker väldigt mycket om. Framförallt deras två första skivor. Dessvärre för mig så spelade dom nästan bara låtar ifrån den tredje. En märklig sak var soundcheckingen. Hela bandet var ute på scenen och soundcheckade in i det sista. När dom var klara så skulle dom egentligen redan stå på scenen, så dom fick gå av för att sedan gå på igen. Det var inte så mycket folk. Dom missgynnades nog av att det var mitt på dagen och en gassande sol dessutom. (Ingenting) gör sig bäst på kvällen. Ett helt okej framträdande men långt ifrån legendariskt och minnesvärt. Lite halvljummet sådär. Då minns jag hellre spelningen i linköping för 3-4 år sedan då alla bra låtar var med. När jag tänker på det så är det faktist ganska irriterande med ett band som har så många bra låtar men som ändå väljer att inte spela dom. Dom enda äldre låtarna dom spelade var Punkdrömmar samt en jättekonstig version av Här kommer solen. I övrigt så var det bara nytt matrial. Ett starkt njaaa i betyg helt enkelt.

Patti smith
Jag måste erkänna att jag hade i princip noll koll på vem Patti Smith var. Jag kände igen namnet och jag kände igen låten Becuse the night. I övrigt så var det en helt ny upplevelse. Hur var då den upplevelsen? Sådär måste jag säga. Inte riktigt min musik. På den näst största scenen så blev det mest lite marknadsstämning. Det var en hel del äldre där. I övrigt så var det folk i alla åldergrupper på hela festivalen vilket jag tyckte var positivt. På hultsfred hade dessa människor aldrig dykt upp. Det kändes stundtals som en förstorad variant av Borensbergs marknad. Tillbaka till Patti Smith. Det var lite småsegt. Jag skulle hellre lyssna på musiken under en bilresa fast ändå inte. Att hon är en tuff tant är det dock inget snack om.

Khoma
Jag skippade The Hives & Magnus Carlson och såg endast två låtar av Khoma.Dom verkade okej. hade aldrig hört talas om dom förut. Får se om det blir fler bekantskaper med detta band i framtiden.

Familjen
Anledningen till att jag skippade så många band som jag hade velat se var för att jag ville vara långt fram på Familjen.Vilkt jag också var. Det var den vildaste spelningen jag var på under festivalen och då var den ändå inte så vild. Johan & Tilliander levererade i princip dom låtarna som det var tvång på. Dessvärre så fick jag inte höra b-side favoriten Feber den här gången vilket jag fick göra på hultsfred för två år sedan. Men självklara låtar som När planeterna stannat, Huvudet i sanden, Det lilla livet, Kom säger dom och naturligtvis Det snurrar i min skalle så blev detta ändå en klart minnesvärd upplevelse.


Fibes! Oh Fibes!
Jag upptäckte att det var smockat med folk framför Tropico-scenen. Så jag gick dit för att se what the fuck som var pågång. Två låtar spelades, sångaren hade med sig en Vuvuzela som han blåste i. Den hördes inte alls. Det behövs uppenbarligen 100 000 galna afrikaner för att föra det oväsen vi har blviit vana vid den här sommaren. Efter dessa två första låtar så lista min referenstäta hjärna ut att detta måste vara Fibes! Oh Fibes! Det var en helt okej spelning. Och när dom spelade sin "dunderhit" Love child så höjdes stämmningen till skyarna. Detta band skulle helt klart ha stått på en störra scen fast då kanske den fina stämmningen hade gått förlorad. Det var hur som helst väldigt trevligt.


Miike Snow
Ett band jag aldorg hört talas om avslutade kvällen. Det var en ritkigt grym spelning som varade väldigt länge. Jag kände igen låten Animal. Den spelade dom näst sist.Så i 90 minuter stod jag och lyssnade på något jag inte kände till alls. Det var riktigt grymt. Om ni undrar vad jag tycker så var Animal  klart sämsta låten på deras repetoar. Inte alls lika episk som det andra. men det var å andra sidan den låt som folk var där för verkade det som. Ett band jag ska kolla upp.


LÖRDAG


Hästpojken
Av olika anledningar så missade jag första kvarten på denna spelning och således också låten Shane Mcgowan. Dock så fick jag höra dom andra hitsen. Det var gårdagens motsvarighet till (ingenting) rent vädermässigt. Dagsspelningar blir helt enkelt inte samma sak. Dock så höll dom hög energi och humöret uppe. Det var en schysst spelning. Ingen i publiken orkade dock rocka loss vilket verkade va ett stående problem under hela festivalen.

Roky Erickson with Okkervil River
Jag undrar vad jag kan tillföra till det som alla kritiker redan har sagt om den här spelningen.
Den sög! Till och med dom som gillar flumraggarrock tyckte den här spelningen var kass.

Dom lyckliga kompisarna
Vi diskuterade lite varför man bokat DLK till den allra största scenen. Det kändes lite väl stort för ett One-hit-wonder från förrförra årtiondet menmen. Det var helt okej. DLK  låter som dom flesta klassiska svenska punkbandet från förr. Inte så många toppar i låtarsenalen dock. Två låtar tyckte jag om. I övrigt så var det ganska ljummet och publiken verkade tycka ungefär likadant.


Johnossi
Jag har aldrig riktigt förstått Johnossis storhet utan tycker att dom gör ganska skum musik. Av en ren tillfällighet så hängde jag med Jocke in i publikhavet för att kolla på dom. P&L hade förutspått publikanstormningen och bokat helt rätt scen. Hur var det då? Jodå riktigt riktigt bra. Låtarna höjde sig till skyn. Det var riktigt bra röj. Speciellt för att komma ifrån ett band som bara består av en trummis och en kille som lirar elgitarr på en el-akustisk gitarr. En sak som påminde om Miike Snow var att hitlåten var den klart sämsta låten. I det här fallet hette den Whats the point.


Markus krunegård
Jag var väldigt ensam som kille längst fram under denna konsert. Kanske var det därför det inte vart något som helst röj i publiken(Bara en teori). Konserten var på tok för kort. Varför ger man inte denna människa mer tid? Tror han hann med typ 8 låtar. Lite väl lite för en snubbe som precis släppt två skivor. Han ska dock ha creed för att dom låtarna han valde var personliga favoriter till mig(förutom möjligen Isande diskant) men han hade kunnat spela så många fler. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, Hela livet var ett disco, Stjärnfallet och naturligtvis jag är en vampyr var några av mästerverken som framfördes. Låtar jag saknade? Prinsessan av peking, Allt gör mindre ont sen, Kär i en borderline och maria & Jag för att nämna några.



Mew
Mew är ett band som jag har velat se i åtta år! Tycker personligen att dom borde ha stått på den största scenen men jaja. Samma sak gällde som i fallet med Krunegård, det var på tok för kort. Dom gjorde även lite som (ingenting) och spelade en hel del låtar ifrån den nya skivan som jag inte har hunnit lyssna in mig på än. Dock så fick man en del mer gammalt än vad man fick där. Comforting sounds är en låt som jag alltid tyckt varit den perfekta konsertavslutaren. Mews svar på Kents 747. Därför var det lite överraskande att dom inledde konserten med den. Special och 156 fick man höra. Riktigt nice! Konserten lyfta dock inte till episka höjder förens på det enda extranumret som var Snow brigade. En av dom absolut bästa låtar som någonsin har skrivits! Där och då lossnade någonting i mig och publiken och det blev en hel del skrikandes och hoppandes genom hela låten. Som scenband är Mew att betrakta som ganska stela. Framförallt sångaren Jonas Bjerre  verkar känna sig tvungen att stå rakt och koncentrerat för att få fram sin helt osannolika stämma. Detta gör dock inte speciellt mycket.  Det är inte det som är grejen med Mew. Dessutom så har dom enastående dukprojektorer bakom sig som visar allehanda skumma filmer under låtarna. Riktigt episkt. Den perfekta avslutningen på Festivalen. Jag lämnade Borlänge den natten med ett stort leénde på läpparna.

THE END